Vad som är rätt och vad som är fel har jag inte mandat att bedöma ej heller att sätta mig över ett lands fungerande och görande...men utifrån min horisont med mina erfarenheter så blir det lite kryss i hjärnkontoret ibland. Och inte bara i mitt hjärnkontor utan också i de människors hjärnkontor som jag möter.
Bara en så enkel fråga som detta, ifall en vara finns i affären och man får till svar "yes, we don't have". Då tar det ett tag innan man fattar ifall varan finns eller ej.
Eller som när städerskan berättar det sorgliga att hennes svåger har blivit ihjälkörd dagen innan och skrattar hela tiden hon berättar. Jag börjar nästan gråta fast jag inte känner svågern och jag tänker på frun och barnen, men min städerska har ett leende på läpparna under hela berättelsen. Det är då jag börjar fundera på om det är så att våra hjärnvindlingar går på olika håll. Och jag gör ingen värdering, rätt eller fel...men att vi ser på världen olika.
Livet där jag befinner mig, i Vietnam just nu, där jag varje dag blir övertygad om att hjärnvindlingarna går på olika håll när det gäller detta med att köra moppe och bil.
Och faktiskt är jag beredd att göra en värdering, de har fel och jag har rätt.
För om man stannar när det är rött och låter de köra som har grönt, så flyter trafiken smidigare. Det kanske tar någon extra minut men i långa loppet tror jag man tjänar in de minuterna och man kanske kommer hem med moppen hel och livet i behåll. För just nu kör man efter den regeln, störst först och sen den som är mest "våglig".
Att som gående korsa gatan görs med livet som insats. Trafikljus och rött och grönt...glöm det. Det är bara att fatta mod, stiga ut i gatan, ha stenkoll på anfallande moppar och hoppas att det inte kommer en buss...störst först!
Som vi i Sverige säger, kör försiktigt!
Hälsar Madame Lind
