Och det vet man ju, att det är långt bort och att det tar tid och är så där jobbigt som en sådan resa är.
Men vi som bor i Vietnam tycker att vi är ju så nära så det är en baggis att åka till NZ...men jag kan säga att det är en resa längre än den som jag gör till Sverige en gång om året.
Från Vietnam tar det effektiv flygtid ca 12 timmar och det är på gränsen till att bli jobbigt.
Att sitta inklämd i en flygstol med snarkande och snorande människor runtomkring och om man har tur ett skrikande barn i sätet bakom.
Men när man har landat är det ett minne blott och man har glömt att man har en likadan resa på hemvägen.
Vi hade tyvärr bara en vecka på oss på Nordön men vi njöt dubbelt så mycket och andades två gånger på varje inandning. Allt bara för att hinna njuta ordentligt av allt vad denna vackra ö hade att erbjuda.
Resan började och slutade i Auckland och sedan körde vi norrut på Nordön. Auckland kändes som Helsingborg med vatten och båthamn mitt i stan, typ Norra Hamnen. Det är bra det är Aucklands restaurangutbud överstiger vida det som finns i Norra Hamnen i Hbg.
En och annan svensk fanns också, vi tog en kaffe på en kaffebar och då visade det sig att ägaren var svensk. Han hade bott i Auckland i 20 år och trivdes med det. Jag kan förstå honom.
Efter stad måste det komma hav och strand och det gjorde det verkligen i Kare Kare. Det var där filmen "Pianot" spelades in.
Vägen ner till stranden var så brant att det rök om bromsarna när vi kom fram. Tilläggas ska då att vi inte hade riktigt koll på vad bokstäverna betyder på automatväxel-lådan... det fanns en bokstav för körning nerför brant väg.
Men hur som, så var det en vidsträckt, mäktig och ödslig strand med svart sand. Havet som var oehört bråkigt och kraftfullt. Jag förstår varför man bara fick bada mellan flaggorna och när det fanns badvakt på stranden.
Nu måste vi om filmen "Pianot" och Mats har lovat att se hela denna gången!
Vi fortsatte norrut och ju längre norr ut vi kom desto varmare blev det. Det är ju baklänges här, detta med norr och söder.
Vi såg delfiner simma fritt i havet och göra konster för oss. Precis som på film så simmade de framför båten, de hoppade och de skrattade åt oss. De hade ungar, så tyvärr fick vi inte simma med dem, men vi såg totalt ett hundratal delfiner av två olika sorter.. Häftigt och mäktigt att uppleva det.
Vår pärla på resan blev en liten ö som heter Russell. Båten dit tog ungefär 20 minuter och när man steg i land kändes som om man steg iland på en kurort. Lugnt och stilla och vackra trähus. Inget stress och havet alldeles inpå.
Vi var i NZ i början på februari och det var som en fin svensk sommar, med torr värme och svalka på kvällen. Man kunde sova med öppet fönster och känna den friska luften fylla rummet.
Landskapet var kuperat och naturen var grön och fin. Vägarna slingrade sig upp och ner, att köra fort var inte att tänka på och dessutom körs det på vänster sida. Ett arv från engelsmännen. Så också Queen Elisabeth som finns på mynten.
Eftersom NZ ligger långt bort och att flytta dit känns definitivt...vem kommer och hälsar på en när man bor där!?
Men vi har lösningen på detta problem, ifall det nu är ett problem. Volontär är ordet!
När uppnått ålder så man inte tycker att man behöver jobba mer, när den åldern nu inträffar, kan man jobba som volontär.
Man kan passa något projekt i någon skog eller på en ö, man kan säkert passa något annat också, räkna fåglar eller något annat som behöver göras men som ingen kan betala för.
Jag kan åka ut med delfinbåten och räkna delfiner.
Kanske man kan jobba som kartläsare också, men jag tror inte jag får det jobbet...mina kartmarkeringar försvinner hela tiden eller så är det fel på kartan, för allt blir upp och ner.
Simma lugnt
Madame Lind
