Den sista bilden som etsar sig fast på näthinnan är inte den vackraste av bilden av Ho Chi Minh, men kanske den sannaste.
Jag och min chaufför var på väg till barnhemmet för att lämna lite grejor till barnen som de kan ha att leka med och annat som har blivit över nu när vi ska flytta, men som för dem är fullt användbart.
Vi stannar för rött ljus och det kommer en mycket ung pojke gående med ett litet barn hängande i en sjal runt hans axlar.
Jag antar att det var storebror som var ute och tiggde med sitt småsyskon. De var så skitiga och de såg så eländig ut. Det var beklämmande att se dem.
De satte sig på trottoarkanten vid trafikljuset och höll fram sin lilla burk. I avgaser och damm satt de och tiggde. Storebror var så frånvarande i blicken, man kan undra vad som höll liv i honom...
Min chaufför rullade ner rutan och gav dem pengar, jag hann inte göra det för det gick så snabbt när han gav dem pengar. Det hela skedde med en viss teknik som jag inte är så bekant med.
Samtidigt som man kör för grönt och passerar dem öppnar man en smal springa i fönstret och kastar ut sina pengar.
Vi var överens om att det var hjärtskärande att se dem.
På barnhemmet var det som vanligt. Jag kom när det var middagsvila, så alla låg på golvet och sov.
Det var så tyst och fridfullt.
Allt var bra med dem och de flesta barnen som jag har träffat var kvar.
Nu har jag sagt hej då till dem.
Var tacksam över det du har
hälsar Madame Lind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar