Vad kan hända på en promenad...

ja, det kan man undra.
Allt eller inget, beror på vilka ögon man har på och vilket öra man lyssnar med.

Idag, onsdag 11:e januari gick jag en promenad på eftermiddagen i våra kvarter. Mitt ärende var egentligen att gå till posten och posta några brev.
Ja, jag tillhör den stenåldersgenerationen som fortfarande skriver pappersbrev, köper frimärken och postar brevet i postlådan.
Jag älskar dessutom att få brev, som någon har tagit sig tid att skriva och sedan posta.

Posten ligger i en skruttig, grå typisk öststatsbyggnad. Ifall man inte vet att det är ett postkontor går man enkelt förbi. Inte precis väl skyltat. Och då ska man veta att i dessa länder är posten en viktig samhällsfunktion.
Men det är väl så att de som bor i mitt kvarter mycket väl vet var posten ligger och då behöver de ju inte skylta för att jag ska hitta dit.

Så här på eftermiddagen verkade det nästan som om posten var stängd, så jag steg lite försiktigt in i den slitna lokalen med smutsgrått marmorgolv och en postdisk så hög så att jag får stå på tå för att komma i kontakt med hårtesten jag ser på andra sidan.
Postdamen håller på med en stämpel, ett mycket viktigt instrument här. Hon rengör den runda och för mig antika lilla stämpeln, sen får hon fart på den och det stämplas högt, mycket och länge. Det är några gröna kort som måste få sin stämpel.

Jag är väldigt osäker på om det är öppet eller ifall den servicen att köpa frimärken är öppen, för det står en massa tider på dörren som jag inte förstår. Och några av de tiderna har passerat, så kanske man bara kan stämpla gröna kortet nu eller göra något annat.

Jag räcker fram mina kuvert, när postdamen har uppmärksammat mig på andra sidan. Nu kan jag se mer än bara håret på henne när jag kommer närmare, fortfarande står jag på tå.
Jo då, visst kan jag köpa frimärken.

Hon pratar rumänska och jag engelska och vi förstår precis vart breven ska, hur många frimärken på varje brev och hur mycket jag ska betala...ja nästan. Vi börjar på 8 ron men det visar sig att det ska vara 18 ron.
Jag klistrar på frimärkena och nu vet jag också vart den röda, slitna och svårupptäckta postlådan finns.
Om en vecka får några jag känner brev!

Jag fortsätter gatan fram och går förbi en fastighet där det bor uteliggare i nederbotteen. Det är mycket stökigt runt huset och idag luktade det inte hallon i trädgården kan jag säga. Det var nog många som hade haft vägarna förbi där och uträttat både det ena och andra behovet.

Strax innan buss-hållplatsen är det ett övergångsställe, utan trafikljus.
Bilarna stannar duktigt för fotgängare vid obevakade övergångsställen, så det funkar bra att gå över gatan. Zebra-regeln gäller stenhårt här.

Så hade en röd Audi gjort, alltså stannat för att släppa över fotgängare. Men det vara bara det att när folk gick över gatan började han tuta. Och när sista man hade lyft foten från gatan drog han iväg med en rivstart så det skrek i däcken.
Och i denna höga hastighet passerar han bussarna och passagerare som kliver av och på bussen.
Kommentar överflödig!

Jag fortsätter på min promenad, solen börjar dala och det är ett fint vårljus. Folk är på väg hem från jobbet, man cyklar, man går och man kör sin bil.

På andra sidan gatan ser jag två små damer i ankel-långa kappor som står på grässträngen som skiljer cykelbana och gångbana åt. De står framför en låg spretig buske eller ett uppstammat träd och plockar skott från trädet. De rycker och sliter och de går från ena trädet till det andra.
Folk passerar och ingen tycks reagera så det är väl gamla damers privilegium att göra detta.

Jag möter damen som har köpt ett par buketter med videkissar, några välklädda damer i päls och hatt och mannen i sina typiska ryss-spetsiga skor och den sedvanliga svarta skinnjackan.

Jag passerar huset med guldförgyllda lejon och statyer och där även staket skiner av bladguld. Huset ägs av mannen som äger fotbollsklubben här, jag tror det är Dynamo Bukarest.
Ett litet nätt slott!

Ett antal street-dogs passerar mig och bakom nästan varje grind, staket eller galler skäller det och morrar. Hundar, hundar och hundskit överallt.

Jag kommer in på vår gata Strada Washington som är enkelriktad, men betyder det att man inte får köra på båda håll??
Är man en sann rumän kör man på det hållet man behöver, parkerar bilen där jag har ett ärende...är det det sedan på trottoaren, på övergångsstället eller i gatukorsningen, men herregud vad spelar det för roll.
Man stannar där man behöver och kör som man tycker passar en bäst.

Och ju fortare man kan köra mellan varje trafikljus, oavsett ifall det visar rött längre fram, så är det gasen i botten.
Ekonomikörning eller miljökörning har dom inte här i körskolan.

På parkbänken sitter en av all de många uteliggarna. Han har en bok i knäet som han håller på med, ser ut som en almanacka. Jag tänker att det verka originellt att ha en timeplanner när man är uteliggare. Jag kollar lite extra när jag passerar honom, han löser sudoku. Hoppas han löser det.

I sista huset innan vårt är det kontor på nedre botten. Jag kikade in när jag gick förbi och så klart satt de som jobbade där och rökte vid sina arbetsplatser.
Alla röker överallt och hela tiden här, på restauranger, i köpcentrat, i kuren där man säljer biljetter, i bilen...ja överallt. Kvinna eller man, gammal eller ung...alla röker.

Nu är jag hemma och jag kollade i postlådan på vägen upp.
Vi hade fått två brev...tråkiga brev så de räknas inte.
Det ena var från CSN, de hittar mig var jag än i världen bor och det andra var gasräkningen.

Nu har solen gått ner, dagen har blivit kväll och jag har fått uppleva ännu en dag här i Bukarest.
En helt vanlig dag, men som kan innehålla så mycket.

Spetsa öronen och gnugga ögonen... var du än befinner dig
hälsar
Madame Lind