Under denna tidsperiod har jag befunnit mig på Österlen och som vanligt njutit av naturens skiftningar och det underbart vackra Österlen.
Jag har följt rapsen från intensivt gult till brunt torkat gräs, sett tranorna komma, höra dem trumpeta och sedan se dem flyga högt och ljudlöst söder ut.
Äppelblommorna som sprider en lite sötaktig doft i alla äppelodlingar och som när de faller av trädet färgar marken vit som snö och sedan några månader senare ger härliga äppelskördar och träden dignar av röda, gröna och gula äpplen.
Och då på hösten när det är dax att plocka äpplena har den sötaktiga doften bytts mot en mättad, klar luft som doftar av ruttna äpplen.
Man vet att det är dags att plocka äpple för helt plötsligt byts stockholmarna ut mot människor från våra grannländer i öst. Bilarnas registreringsskyltar avslöjar polacker, litauer, estländare och rumäner.
På ICA-butiken i Kivik hörs andra språk, matvanorna är inte som på sommaren. Det går nog inte några mängder med parmaskinka, brieost eller oxfile.
Nej nu köps det cigaretter i mängder, måste vara dyrt och chockerande att behöva köpa det i Sverige.
Det köps litervis med läsk, inte så stor skillnad mot vad som köps på sommaren, antagligen.
Säkert köps det rotfrukter och potatis för det är förhållandevis prisvärt och en hel del färdiga maträtter som man enkelt kan laga till i sin husvagn.
Dagarna är långa för en äppelplockare och det är bara att plocka i ur och skur. Äpplena ska ner och gästarbetarna vill jobba mycket och tjäna så mycket pengar som möjligt. För det som de tjänar här är mer än de kan tjäna hemma.
Trots detta är svenska äpplen dyrare än de som halva jorden runt för att komma hit.
Kan någon förklara det?
Varför är svenska äpplen på ICA i Kivik som ligger mitt i äppelriket, dyrare än de från Chile?
Hösten har tagit sitt grepp över Österlen, träden skiftar färg och stränderna är folktomma.
Nu får man ha hela Stenshuvud för sig själv!
Havet skiftar färg, vågorna slår in brutalare eller så ligger det alldeles stilla och tyst.
Diset finns i horisonten eller så är luften klar och sikten knivskarp.
Äppelmarknaden har passerat och äppeltavlan avtäckt och beskådad av tusentals. Den var väldigt vacker och imponerande.
Lugnet har åter igen lagt sig över Österlen och de enda som är kvar är äppelplockarna och de som är året-runt-boende.
Så nu när jag är ute och går hälsar alla, för är man kvar nu så hör man till.
Efter ett långt sommarlov på Österlen har jag så sakteliga återvänt till stora staden och dess puls.
Det finns mycket att upptäcka här i Malmö och det är trevligt att vara i en stad igen. Jag gillar städer.
Och här finns havet också.
Ett svenskt äpple om dagen...
rekommenderar Madame Lind
onsdag 17 oktober 2012
onsdag 14 mars 2012
Spring time eller äntligen vår
Idag, 14 mars var den första riktiga vårdagen detta året.
Solen värmde och gav hopp om att snön måste smälta nu.
Några säkra vårtecken noterade idag:
Mycket folk som promenerade i parken
Fullt med ungdomar som satt på parkbänkarna, drev omkring i parken eller hade samling på gräsmattan...fast det var nog blött
Den ensamma damen som satt på en parkbänk och läste högt för sig själv
En man på promenad i shorts
Minskade snöhögar
Isen som håller på att gå upp på sjön
Ett himla liv på fiskmåsarna och på gråsparvarna
Polisen som har bytt ut pälsmössorna mot de vita skärmmössorna
Fler mammor med barnvagnar ute på promenad
Var hälsad sköna vår
hälsar Madame Lind
Solen värmde och gav hopp om att snön måste smälta nu.
Några säkra vårtecken noterade idag:
Mycket folk som promenerade i parken
Fullt med ungdomar som satt på parkbänkarna, drev omkring i parken eller hade samling på gräsmattan...fast det var nog blött
Den ensamma damen som satt på en parkbänk och läste högt för sig själv
En man på promenad i shorts
Minskade snöhögar
Isen som håller på att gå upp på sjön
Ett himla liv på fiskmåsarna och på gråsparvarna
Polisen som har bytt ut pälsmössorna mot de vita skärmmössorna
Fler mammor med barnvagnar ute på promenad
Var hälsad sköna vår
hälsar Madame Lind
Överallt - Hela tiden - Alltid
Det finns vissa saker här i Bukarest och säkert i hela Rumänien som är jämt hela tiden.
Jag ska nu räkna upp några saker som jag upplever som överallt, hela tiden och alltid.
Rökning
Alla röker, det känns och det verkar så.
Män, kvinnor. Unga och gamla. Fast de riktigt gamla verkar som om de har slutat.
Man röker överallt, i bilen när man kör taxi eller i sin egen privata bil. På alla restauranger, i köpcenter, på kontor, när man går på gatan, bär sitt barn, pratar i telefon eller har paus i livet.
Street dogs
Det finns massor av lös-springande icke ägda hundar på gatorna, i parkerna..ja överallt.
De hänger i klungor på gårdar och på öde tomter. De har sitt revir i parken, de har koll på vilka som är med i deras gäng och vilka som inte tillhör.
Det är små hundar och det är stora hundar och de flesta är rätt fula och skabbiga.
Nu på vintern när det har varit kallt ger folk dem mat, bygger hus av pappkartonger och en del får kläder på sig.
Varför det inte blir någon bättring här vad gäller street dogs beror på att Gatuhundarna är en het politisk fråga. Enligt tradition här i Rumänien tillhör hundarna gatulivet på något konstigt sätt. Det finns en stor opinion mot att hämta in hundarna och ta död på dem.
Ingen politiker vågar sätta ner foten och driva den frågan.
Man släpper ut sin hund på gatan när den blir gammal eller har ska ha valpar och valparna låter man bli street dogs.
Hundbajs
Och eftersom det finns så mycket street dogs så finns det så klart väldigt mycket hundbajs...överallt.
Nu när snön har smält kommer gammalt hundbajs fram och de har då blivit uppblött och lagom geggigt i snön.
Denna geggan kletas runt på trottoarerna och färgskiftningarna går i brungrått.
Det ligger en hinna av hundbajs över Bukarest.
Till detta kommer de nya fräscha högarna med dagsfärskt hundbajs, lite lägligt placerat mitt i gångbanan.
Det gäller att se upp var man sätter fötterna!
Bilkörning, tuta, hetsigt
Det finns för mycket bilar i stan. Den är inte anpassad för alla dessa stora stadsjeepar eller suvar.
Man parkerar överallt, på båda sidor av dessa smala gator och då finns det inte utrymme för bilarna att köra.
Och är det dessutom mötande trafik på en av dessa smala gator är det upplagt för att lägga sig på tutan, gestikulera i bilen och till slut veva ner rutan och skrika.
Hjälper det inte att veva ner rutan så kliver man ut ur bilen och går fram till den som står i vägen och skäller ut den som man anser står i vägen...för det kan vara så att den som skäller är den som står i vägen...
Sen när man kan köra, det vill säga man har trängt sig förbi, drar man iväg i med en rivstart och bränner i hög fart på dessa smala gator, där det i bästa fall är gåfart som gäller...men inte här.
Här måste man köra fort, tuta och hötta med näven.
Mobiltelefonen
Har man i örat hela tiden.
Alla pratar hela tiden i mobiltelefon. När man kör bil, bär sitt barn, sitter på möte eller när någon har ett framförande.
I affären eller på restaurangen, både de som jobbar, är kunder eller gäster.
Polisen när de dirigerar trafiken eller busschauffören när han kör bussen.
Från ingenstans, inte hela tiden och aldrig
hälsar Madame Lind
Jag ska nu räkna upp några saker som jag upplever som överallt, hela tiden och alltid.
Rökning
Alla röker, det känns och det verkar så.
Män, kvinnor. Unga och gamla. Fast de riktigt gamla verkar som om de har slutat.
Man röker överallt, i bilen när man kör taxi eller i sin egen privata bil. På alla restauranger, i köpcenter, på kontor, när man går på gatan, bär sitt barn, pratar i telefon eller har paus i livet.
Street dogs
Det finns massor av lös-springande icke ägda hundar på gatorna, i parkerna..ja överallt.
De hänger i klungor på gårdar och på öde tomter. De har sitt revir i parken, de har koll på vilka som är med i deras gäng och vilka som inte tillhör.
Det är små hundar och det är stora hundar och de flesta är rätt fula och skabbiga.
Nu på vintern när det har varit kallt ger folk dem mat, bygger hus av pappkartonger och en del får kläder på sig.
Varför det inte blir någon bättring här vad gäller street dogs beror på att Gatuhundarna är en het politisk fråga. Enligt tradition här i Rumänien tillhör hundarna gatulivet på något konstigt sätt. Det finns en stor opinion mot att hämta in hundarna och ta död på dem.
Ingen politiker vågar sätta ner foten och driva den frågan.
Man släpper ut sin hund på gatan när den blir gammal eller har ska ha valpar och valparna låter man bli street dogs.
Hundbajs
Och eftersom det finns så mycket street dogs så finns det så klart väldigt mycket hundbajs...överallt.
Nu när snön har smält kommer gammalt hundbajs fram och de har då blivit uppblött och lagom geggigt i snön.
Denna geggan kletas runt på trottoarerna och färgskiftningarna går i brungrått.
Det ligger en hinna av hundbajs över Bukarest.
Till detta kommer de nya fräscha högarna med dagsfärskt hundbajs, lite lägligt placerat mitt i gångbanan.
Det gäller att se upp var man sätter fötterna!
Bilkörning, tuta, hetsigt
Det finns för mycket bilar i stan. Den är inte anpassad för alla dessa stora stadsjeepar eller suvar.
Man parkerar överallt, på båda sidor av dessa smala gator och då finns det inte utrymme för bilarna att köra.
Och är det dessutom mötande trafik på en av dessa smala gator är det upplagt för att lägga sig på tutan, gestikulera i bilen och till slut veva ner rutan och skrika.
Hjälper det inte att veva ner rutan så kliver man ut ur bilen och går fram till den som står i vägen och skäller ut den som man anser står i vägen...för det kan vara så att den som skäller är den som står i vägen...
Sen när man kan köra, det vill säga man har trängt sig förbi, drar man iväg i med en rivstart och bränner i hög fart på dessa smala gator, där det i bästa fall är gåfart som gäller...men inte här.
Här måste man köra fort, tuta och hötta med näven.
Mobiltelefonen
Har man i örat hela tiden.
Alla pratar hela tiden i mobiltelefon. När man kör bil, bär sitt barn, sitter på möte eller när någon har ett framförande.
I affären eller på restaurangen, både de som jobbar, är kunder eller gäster.
Polisen när de dirigerar trafiken eller busschauffören när han kör bussen.
Från ingenstans, inte hela tiden och aldrig
hälsar Madame Lind
torsdag 23 februari 2012
Dagens händelse...
...får man väl säga att födelsen av den lilla nya prinsessan är.
Jag önskar de nyblivna föräldrarna lycka till.
Jag är inte rojalist eller har några större känslor för det svenska kungahuset, men visst är det fint när ett nytt liv kommer till världen.
Det var lite modernt att det var Daniel, i egenskap av pappa till barnet, som meddelade vad det blev och att allt hade gått bra.
Sedan kan man ju fundera över varför han inte kan säga Viktoria eller mamman eller uttrycka sig på ett vanligt sätt. Om det nu är så att man vill verka vanlig.
Det var ju lite synd att det inte blev en liten prins, för då hade bagare och konditor fått vara lite moderna och skapat en ny tårta/bakelse.
En blå? Prinstårta.
Tyvärr finns det inga princessbakelser här.
Ifall man vill ha en får man åka ut till IKEA och handla i shoppen. Och det har jag inte tänkt göra.
Nu hoppas jag att statsminister Fredrik Reinfeldt anser att det nya barnet är det äkta, att det det inte är en bortbyting eller ett troll.
Att namnet blir ett modernt och visst vore det trevligt ifall hon blir hertiginna av Skåne.
Inte vet jag vad det skulle påverka och faktiskt bryr jag mig inte.
Se dagen som en anledning till att fira och äta en bakelse.
Låt dig väl smaka av princesstårtan
hälsar
Madame Lind
Jag önskar de nyblivna föräldrarna lycka till.
Jag är inte rojalist eller har några större känslor för det svenska kungahuset, men visst är det fint när ett nytt liv kommer till världen.
Det var lite modernt att det var Daniel, i egenskap av pappa till barnet, som meddelade vad det blev och att allt hade gått bra.
Sedan kan man ju fundera över varför han inte kan säga Viktoria eller mamman eller uttrycka sig på ett vanligt sätt. Om det nu är så att man vill verka vanlig.
Det var ju lite synd att det inte blev en liten prins, för då hade bagare och konditor fått vara lite moderna och skapat en ny tårta/bakelse.
En blå? Prinstårta.
Tyvärr finns det inga princessbakelser här.
Ifall man vill ha en får man åka ut till IKEA och handla i shoppen. Och det har jag inte tänkt göra.
Nu hoppas jag att statsminister Fredrik Reinfeldt anser att det nya barnet är det äkta, att det det inte är en bortbyting eller ett troll.
Att namnet blir ett modernt och visst vore det trevligt ifall hon blir hertiginna av Skåne.
Inte vet jag vad det skulle påverka och faktiskt bryr jag mig inte.
Se dagen som en anledning till att fira och äta en bakelse.
Låt dig väl smaka av princesstårtan
hälsar
Madame Lind
Vinter i Bukarest
Bukarest har varit insnöat, igenkorkat och näst intill oframkomligt.
Det har kommit regn när det var minusgrader vilket innebar att hela staden blev isig. Det låg ett islager på träd, gator och hus.
Bilar har varit helt insnöade, vägar har varit oplogade och trottoarer oskottade.
Människor har också varit insnöade och ute på landsbygden har det varit svårt att komma fram.
Uteliggarna har haft det tufft i kylan.
Och alla street-dogs har säkert haft det kallt.
Säkert har antalet minskat betydligt, både vad gäller antalet uteliggare och hundar.
Att köra på sidogatorna innebar att man fick köra i det uppkörda spåret, inte göra någon avstickare eller försöka svänga där ingen annan hade svängt. Man kom inte ur spåret, lite som tåget...
Bilar har varit helt översnöade och har stått så i flera veckor.
Då kan man ju fundera på om man nu låter bilen bara står, behöver man den då?
För om man inte behöver den kunde ju antalet bilar minska här i staden vilket hade underlättat för framkomligheten och luften hade kanske blivit lite bättre.
Nu börjar vintern övergå i vår och det innebär att det töar, smälter och droppar.
Snö blir vatten...
Och vatten ska ju helst rinna undan. Nu händer det inte eftersom det inte finns så många dagvatten-brunnar som det skulle behövas.
Vattnet blir stående vid vägkorsningar. Det är decimeterdjupa vattenpölar man måste ta sig igenom för att kunna korsa vägen.
Trottoarer är moddiga, blöta och småhala. Man har ju inte precis skottat undan snön när den kom.
Sen kommer nästa fara och detta är verkligen en fara. Ras från taken!
Det gäller att titta upp och ha koll. För kommer det inte av sig självt så skottas det snö från taken.
Och då är det helt plötsligt ont om arbetskraft. Det brukar ju funka så att man antingen spärrar av på trottoaren eller har en person som står och motar bort fotgängare...men så funkar det inte här.
En annan sak som man helst vill undvika också är alla hundbajsarna.
Det som göms i snö...
Det kommer fram geggia, väl uppblötta och lite lagom utkletade bajshögar. För det verkar som om det finns mest stora hundar, med tanke på storleken av högarna.
Och är det inte gamla, kletiga så är det nya fräscha högar som ligger ovanpå snön eller precis i kanten där man man nu är hänvisad till att sätta fötterna...
Och de översnöade bilarna skottas fram. Det drar fram fullt av "snöskottare". De går på trottoaren med sina skyfflar och ropar ut sina tjänster.
De skottar även garageutfarter, trottoarer och gårdar.
Nu håller vi tummarna för att våren är här för att stanna.
Fåglarna sjunger, dagsmejan gör sitt och solen värmer oss alla och ger hopp om ljusa tider.
Fram med sjöstövlar, flytväst och hjälm
hälsar
Madame Lind
Det har kommit regn när det var minusgrader vilket innebar att hela staden blev isig. Det låg ett islager på träd, gator och hus.
Bilar har varit helt insnöade, vägar har varit oplogade och trottoarer oskottade.
Människor har också varit insnöade och ute på landsbygden har det varit svårt att komma fram.
Uteliggarna har haft det tufft i kylan.
Och alla street-dogs har säkert haft det kallt.
Säkert har antalet minskat betydligt, både vad gäller antalet uteliggare och hundar.
Att köra på sidogatorna innebar att man fick köra i det uppkörda spåret, inte göra någon avstickare eller försöka svänga där ingen annan hade svängt. Man kom inte ur spåret, lite som tåget...
Bilar har varit helt översnöade och har stått så i flera veckor.
Då kan man ju fundera på om man nu låter bilen bara står, behöver man den då?
För om man inte behöver den kunde ju antalet bilar minska här i staden vilket hade underlättat för framkomligheten och luften hade kanske blivit lite bättre.
Nu börjar vintern övergå i vår och det innebär att det töar, smälter och droppar.
Snö blir vatten...
Och vatten ska ju helst rinna undan. Nu händer det inte eftersom det inte finns så många dagvatten-brunnar som det skulle behövas.
Vattnet blir stående vid vägkorsningar. Det är decimeterdjupa vattenpölar man måste ta sig igenom för att kunna korsa vägen.
Trottoarer är moddiga, blöta och småhala. Man har ju inte precis skottat undan snön när den kom.
Sen kommer nästa fara och detta är verkligen en fara. Ras från taken!
Det gäller att titta upp och ha koll. För kommer det inte av sig självt så skottas det snö från taken.
Och då är det helt plötsligt ont om arbetskraft. Det brukar ju funka så att man antingen spärrar av på trottoaren eller har en person som står och motar bort fotgängare...men så funkar det inte här.
En annan sak som man helst vill undvika också är alla hundbajsarna.
Det som göms i snö...
Det kommer fram geggia, väl uppblötta och lite lagom utkletade bajshögar. För det verkar som om det finns mest stora hundar, med tanke på storleken av högarna.
Och är det inte gamla, kletiga så är det nya fräscha högar som ligger ovanpå snön eller precis i kanten där man man nu är hänvisad till att sätta fötterna...
Och de översnöade bilarna skottas fram. Det drar fram fullt av "snöskottare". De går på trottoaren med sina skyfflar och ropar ut sina tjänster.
De skottar även garageutfarter, trottoarer och gårdar.
Nu håller vi tummarna för att våren är här för att stanna.
Fåglarna sjunger, dagsmejan gör sitt och solen värmer oss alla och ger hopp om ljusa tider.
Fram med sjöstövlar, flytväst och hjälm
hälsar
Madame Lind
onsdag 11 januari 2012
Vad kan hända på en promenad...
ja, det kan man undra.
Allt eller inget, beror på vilka ögon man har på och vilket öra man lyssnar med.
Idag, onsdag 11:e januari gick jag en promenad på eftermiddagen i våra kvarter. Mitt ärende var egentligen att gå till posten och posta några brev.
Ja, jag tillhör den stenåldersgenerationen som fortfarande skriver pappersbrev, köper frimärken och postar brevet i postlådan.
Jag älskar dessutom att få brev, som någon har tagit sig tid att skriva och sedan posta.
Posten ligger i en skruttig, grå typisk öststatsbyggnad. Ifall man inte vet att det är ett postkontor går man enkelt förbi. Inte precis väl skyltat. Och då ska man veta att i dessa länder är posten en viktig samhällsfunktion.
Men det är väl så att de som bor i mitt kvarter mycket väl vet var posten ligger och då behöver de ju inte skylta för att jag ska hitta dit.
Så här på eftermiddagen verkade det nästan som om posten var stängd, så jag steg lite försiktigt in i den slitna lokalen med smutsgrått marmorgolv och en postdisk så hög så att jag får stå på tå för att komma i kontakt med hårtesten jag ser på andra sidan.
Postdamen håller på med en stämpel, ett mycket viktigt instrument här. Hon rengör den runda och för mig antika lilla stämpeln, sen får hon fart på den och det stämplas högt, mycket och länge. Det är några gröna kort som måste få sin stämpel.
Jag är väldigt osäker på om det är öppet eller ifall den servicen att köpa frimärken är öppen, för det står en massa tider på dörren som jag inte förstår. Och några av de tiderna har passerat, så kanske man bara kan stämpla gröna kortet nu eller göra något annat.
Jag räcker fram mina kuvert, när postdamen har uppmärksammat mig på andra sidan. Nu kan jag se mer än bara håret på henne när jag kommer närmare, fortfarande står jag på tå.
Jo då, visst kan jag köpa frimärken.
Hon pratar rumänska och jag engelska och vi förstår precis vart breven ska, hur många frimärken på varje brev och hur mycket jag ska betala...ja nästan. Vi börjar på 8 ron men det visar sig att det ska vara 18 ron.
Jag klistrar på frimärkena och nu vet jag också vart den röda, slitna och svårupptäckta postlådan finns.
Om en vecka får några jag känner brev!
Jag fortsätter gatan fram och går förbi en fastighet där det bor uteliggare i nederbotteen. Det är mycket stökigt runt huset och idag luktade det inte hallon i trädgården kan jag säga. Det var nog många som hade haft vägarna förbi där och uträttat både det ena och andra behovet.
Strax innan buss-hållplatsen är det ett övergångsställe, utan trafikljus.
Bilarna stannar duktigt för fotgängare vid obevakade övergångsställen, så det funkar bra att gå över gatan. Zebra-regeln gäller stenhårt här.
Så hade en röd Audi gjort, alltså stannat för att släppa över fotgängare. Men det vara bara det att när folk gick över gatan började han tuta. Och när sista man hade lyft foten från gatan drog han iväg med en rivstart så det skrek i däcken.
Och i denna höga hastighet passerar han bussarna och passagerare som kliver av och på bussen.
Kommentar överflödig!
Jag fortsätter på min promenad, solen börjar dala och det är ett fint vårljus. Folk är på väg hem från jobbet, man cyklar, man går och man kör sin bil.
På andra sidan gatan ser jag två små damer i ankel-långa kappor som står på grässträngen som skiljer cykelbana och gångbana åt. De står framför en låg spretig buske eller ett uppstammat träd och plockar skott från trädet. De rycker och sliter och de går från ena trädet till det andra.
Folk passerar och ingen tycks reagera så det är väl gamla damers privilegium att göra detta.
Jag möter damen som har köpt ett par buketter med videkissar, några välklädda damer i päls och hatt och mannen i sina typiska ryss-spetsiga skor och den sedvanliga svarta skinnjackan.
Jag passerar huset med guldförgyllda lejon och statyer och där även staket skiner av bladguld. Huset ägs av mannen som äger fotbollsklubben här, jag tror det är Dynamo Bukarest.
Ett litet nätt slott!
Ett antal street-dogs passerar mig och bakom nästan varje grind, staket eller galler skäller det och morrar. Hundar, hundar och hundskit överallt.
Jag kommer in på vår gata Strada Washington som är enkelriktad, men betyder det att man inte får köra på båda håll??
Är man en sann rumän kör man på det hållet man behöver, parkerar bilen där jag har ett ärende...är det det sedan på trottoaren, på övergångsstället eller i gatukorsningen, men herregud vad spelar det för roll.
Man stannar där man behöver och kör som man tycker passar en bäst.
Och ju fortare man kan köra mellan varje trafikljus, oavsett ifall det visar rött längre fram, så är det gasen i botten.
Ekonomikörning eller miljökörning har dom inte här i körskolan.
På parkbänken sitter en av all de många uteliggarna. Han har en bok i knäet som han håller på med, ser ut som en almanacka. Jag tänker att det verka originellt att ha en timeplanner när man är uteliggare. Jag kollar lite extra när jag passerar honom, han löser sudoku. Hoppas han löser det.
I sista huset innan vårt är det kontor på nedre botten. Jag kikade in när jag gick förbi och så klart satt de som jobbade där och rökte vid sina arbetsplatser.
Alla röker överallt och hela tiden här, på restauranger, i köpcentrat, i kuren där man säljer biljetter, i bilen...ja överallt. Kvinna eller man, gammal eller ung...alla röker.
Nu är jag hemma och jag kollade i postlådan på vägen upp.
Vi hade fått två brev...tråkiga brev så de räknas inte.
Det ena var från CSN, de hittar mig var jag än i världen bor och det andra var gasräkningen.
Nu har solen gått ner, dagen har blivit kväll och jag har fått uppleva ännu en dag här i Bukarest.
En helt vanlig dag, men som kan innehålla så mycket.
Spetsa öronen och gnugga ögonen... var du än befinner dig
hälsar
Madame Lind
Allt eller inget, beror på vilka ögon man har på och vilket öra man lyssnar med.
Idag, onsdag 11:e januari gick jag en promenad på eftermiddagen i våra kvarter. Mitt ärende var egentligen att gå till posten och posta några brev.
Ja, jag tillhör den stenåldersgenerationen som fortfarande skriver pappersbrev, köper frimärken och postar brevet i postlådan.
Jag älskar dessutom att få brev, som någon har tagit sig tid att skriva och sedan posta.
Posten ligger i en skruttig, grå typisk öststatsbyggnad. Ifall man inte vet att det är ett postkontor går man enkelt förbi. Inte precis väl skyltat. Och då ska man veta att i dessa länder är posten en viktig samhällsfunktion.
Men det är väl så att de som bor i mitt kvarter mycket väl vet var posten ligger och då behöver de ju inte skylta för att jag ska hitta dit.
Så här på eftermiddagen verkade det nästan som om posten var stängd, så jag steg lite försiktigt in i den slitna lokalen med smutsgrått marmorgolv och en postdisk så hög så att jag får stå på tå för att komma i kontakt med hårtesten jag ser på andra sidan.
Postdamen håller på med en stämpel, ett mycket viktigt instrument här. Hon rengör den runda och för mig antika lilla stämpeln, sen får hon fart på den och det stämplas högt, mycket och länge. Det är några gröna kort som måste få sin stämpel.
Jag är väldigt osäker på om det är öppet eller ifall den servicen att köpa frimärken är öppen, för det står en massa tider på dörren som jag inte förstår. Och några av de tiderna har passerat, så kanske man bara kan stämpla gröna kortet nu eller göra något annat.
Jag räcker fram mina kuvert, när postdamen har uppmärksammat mig på andra sidan. Nu kan jag se mer än bara håret på henne när jag kommer närmare, fortfarande står jag på tå.
Jo då, visst kan jag köpa frimärken.
Hon pratar rumänska och jag engelska och vi förstår precis vart breven ska, hur många frimärken på varje brev och hur mycket jag ska betala...ja nästan. Vi börjar på 8 ron men det visar sig att det ska vara 18 ron.
Jag klistrar på frimärkena och nu vet jag också vart den röda, slitna och svårupptäckta postlådan finns.
Om en vecka får några jag känner brev!
Jag fortsätter gatan fram och går förbi en fastighet där det bor uteliggare i nederbotteen. Det är mycket stökigt runt huset och idag luktade det inte hallon i trädgården kan jag säga. Det var nog många som hade haft vägarna förbi där och uträttat både det ena och andra behovet.
Strax innan buss-hållplatsen är det ett övergångsställe, utan trafikljus.
Bilarna stannar duktigt för fotgängare vid obevakade övergångsställen, så det funkar bra att gå över gatan. Zebra-regeln gäller stenhårt här.
Så hade en röd Audi gjort, alltså stannat för att släppa över fotgängare. Men det vara bara det att när folk gick över gatan började han tuta. Och när sista man hade lyft foten från gatan drog han iväg med en rivstart så det skrek i däcken.
Och i denna höga hastighet passerar han bussarna och passagerare som kliver av och på bussen.
Kommentar överflödig!
Jag fortsätter på min promenad, solen börjar dala och det är ett fint vårljus. Folk är på väg hem från jobbet, man cyklar, man går och man kör sin bil.
På andra sidan gatan ser jag två små damer i ankel-långa kappor som står på grässträngen som skiljer cykelbana och gångbana åt. De står framför en låg spretig buske eller ett uppstammat träd och plockar skott från trädet. De rycker och sliter och de går från ena trädet till det andra.
Folk passerar och ingen tycks reagera så det är väl gamla damers privilegium att göra detta.
Jag möter damen som har köpt ett par buketter med videkissar, några välklädda damer i päls och hatt och mannen i sina typiska ryss-spetsiga skor och den sedvanliga svarta skinnjackan.
Jag passerar huset med guldförgyllda lejon och statyer och där även staket skiner av bladguld. Huset ägs av mannen som äger fotbollsklubben här, jag tror det är Dynamo Bukarest.
Ett litet nätt slott!
Ett antal street-dogs passerar mig och bakom nästan varje grind, staket eller galler skäller det och morrar. Hundar, hundar och hundskit överallt.
Jag kommer in på vår gata Strada Washington som är enkelriktad, men betyder det att man inte får köra på båda håll??
Är man en sann rumän kör man på det hållet man behöver, parkerar bilen där jag har ett ärende...är det det sedan på trottoaren, på övergångsstället eller i gatukorsningen, men herregud vad spelar det för roll.
Man stannar där man behöver och kör som man tycker passar en bäst.
Och ju fortare man kan köra mellan varje trafikljus, oavsett ifall det visar rött längre fram, så är det gasen i botten.
Ekonomikörning eller miljökörning har dom inte här i körskolan.
På parkbänken sitter en av all de många uteliggarna. Han har en bok i knäet som han håller på med, ser ut som en almanacka. Jag tänker att det verka originellt att ha en timeplanner när man är uteliggare. Jag kollar lite extra när jag passerar honom, han löser sudoku. Hoppas han löser det.
I sista huset innan vårt är det kontor på nedre botten. Jag kikade in när jag gick förbi och så klart satt de som jobbade där och rökte vid sina arbetsplatser.
Alla röker överallt och hela tiden här, på restauranger, i köpcentrat, i kuren där man säljer biljetter, i bilen...ja överallt. Kvinna eller man, gammal eller ung...alla röker.
Nu är jag hemma och jag kollade i postlådan på vägen upp.
Vi hade fått två brev...tråkiga brev så de räknas inte.
Det ena var från CSN, de hittar mig var jag än i världen bor och det andra var gasräkningen.
Nu har solen gått ner, dagen har blivit kväll och jag har fått uppleva ännu en dag här i Bukarest.
En helt vanlig dag, men som kan innehålla så mycket.
Spetsa öronen och gnugga ögonen... var du än befinner dig
hälsar
Madame Lind
tisdag 3 januari 2012
Nyårsdag i parken
Första dagen på året 2012 var en solig och vacker dag. Bukarest visade upp sig från den bästa sidan.
Vi tog en promenad i den stora parken som heter Herestrau Park. Och det gjorde också en stor del av den rumänska befolkningen.
Här var den genuina vardagsmänniskan, familjerna, de nyförälskade paren och så klart alla hundar med eller utan ägare.
De som ville komma fram lite snabbare, de som cyklade eller körde inlines.
Här var också den lilla tanten med den långa kappan.
Men det hippa folket, de som är rätt och de som sätter trenden var inte här!
Så mina vänner, här följer ett axplock på Bukarest och dess befolkning...
Och det är just vid sådana tillfällen man inser att vi är mer borta ä hemma...om vi nu tänker Sverige som hemma!
Vi tog en promenad i den stora parken som heter Herestrau Park. Och det gjorde också en stor del av den rumänska befolkningen.
Här var den genuina vardagsmänniskan, familjerna, de nyförälskade paren och så klart alla hundar med eller utan ägare.
De som ville komma fram lite snabbare, de som cyklade eller körde inlines.
Här var också den lilla tanten med den långa kappan.
Men det hippa folket, de som är rätt och de som sätter trenden var inte här!
Så mina vänner, här följer ett axplock på Bukarest och dess befolkning...
Och det är just vid sådana tillfällen man inser att vi är mer borta ä hemma...om vi nu tänker Sverige som hemma!
Schack matt från Bukarest
hälsar
Madame Lind
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)