Det är allt i från hus som har rivits till att nya hus och byggnader kommer upp. Där det förut låg en glasskiosk eller bankomat till att det två veckor senare bara är ett stort hål i marken, allt är rivet.
Men det är en del av en stad i utveckling och det behövs utvecklas mycket här.
De flesta hus är så dåliga att det inte går att renovera eller bygga om, det enda som går att göra är att riva dem.
På min väg till min målarkurs åker jag över den nya, fina, höga bron.
Den är så hög att de flesta lastbilar, som det är tänkt ska använda den, inte orkar upp för den. De får motorhaveri eller annat haveri halvvägs upp, de står lastbilar överallt på bron med klossar bakom hjulen. Jag hoppas varje gång jag passerar en lastbil att lasten är bra surrad och att den inte börjar rulla.
När jag kommer från mitt håll och åker ut på bron är vägen bred och flerfilig och i bra skick. Inga hålor i vägen eller annat. Det flyter på, chauffören kan till och med lägga i 5-ans växel, så hej o hå här kommer vi.. Vi far fram och allt är frid och fröjd fram till vi kommer till betalstationen som är modern och fin.
Men sen, sen när vi har passerat betalstationen, då börjar det...
Vägen är smal, det är hålor djupa så att bilen nästan försvinner i dessa. Och när man har lagat vägen är det inte hålor längre, men jag känner exakt var varje håla har varit.
De lastbilar som har klarat av bron är nu framför oss, de är bakom oss och de är vid sidan om oss. Det är med andra ord väldigt mycket lastbilar som puffar och stånkar runt på vägarna.
På övrig yta som blir kvar att köra på, delar vi som åker bil och alla tusen moppar på. Alltså går det inte fort och det flyter inte på särskilt bra.
Då när man sitter där i kö och bara vill komma fram, kan man ju ägna sig åt titta på vad som händer vid sidan om vägen.
Vi passerar risfält, kossorna går längs med vägen och ibland över vägen och framför bilen.
Fabrikerna ligger bakom fälten, väl synliga och det ryker och bolmar ur skorstenar.
På andra sidan vägen, jämte risfälten ligger det nybyggda höghus, som jag antar bebos av vietnameser som förflyttas från andra ställen.
Kommersen längs med vägen är i full gång.
Man har sin varor som man ska sälja, liggande på en plastsäck, direkt på marken och i den brännande solen.
Allt finns i moppehöjd.
Jag tänker på alla avgaser, damm och gifter som måste samlas i allt detta som säljs på detta sätt.
Det säljs små fåglar som bränns med varmluftspistol...jag hoppas de är döda innan de får denna behandling.
Det hänger fullt med levande fåglar på en del moppar. De är ihopknutna i benen och hänger med huvudet neråt, de sprattlar och skriker. Det är vita fåglar, bruna fåglar, lite mindre och en del lite större.
Det finns moppar som är fullastade med fågelburar och i varje bur är det packat med fåglar i varierande storlek och färg.
Om nu någon funderar på detta med fågelinfluensan och dess spridning, kan man komma hit och studera denna kommers. Här finns säkert en fin grogrund för dessa bakterier.
Om man nu inte vill ha fågel kanske man fundera på att köpa sig en fisk eller färska skaldjur.
Försäljningen är på samma sätt som fåglarna. På marken i solen.
Enda skillnaden är att skaldjuren eller fiskarna ibland ligger i en plastbalja med vatten. Och om de inte ligger i en plastbalja, så blir de blötta med jämna mellanrum av försäljaren.
Jag har alltid trott att skaldjur var särskilt känsliga för värme och att de krävde kyla för att vara fräscha. Kanske jag måste omvärdera detta efter min tid här...
Och med största sannolikhet är fisken och skaldjuren uppfiskade ur floden som rinner genom staden och i den rinner vatten ut som är helt orenat.
Bl a är det rätt många sjukhus som inte renar sitt avloppsvatten, utan släpper ut det i naturen direkt, både i floden och direkt ner i marken till grundvattnet.
För några veckor sedan var det en razzia mot en kombinerad "bensinstation, däckfixare och cafe" som också ligger eller låg längs med vägen.
Man hade kommenderat dit både polis, brandkår och någon annan form av ordningsmakt.
Nu skulle man få bukt med alla dessa små näringsställen som blommar upp överallt där det finns en efterfrågan. Så är tanken bland de som styr.
Lyckades man? Ja, några veckor.
I dag såg jag att delar av verksamheten var på gång igen.
Nästa intressanta företeelse på min väg är rondellen.
Låter ju inte märkvärdigt med en rondell...är det inte heller, ifall man kör enligt de regler som vi är vana vid.
Här kör man efter regeln alla på en gång, vilken sida som helst om rondellen. Mycket intressant!
Nämnas kan ju att det ofta kör ihop sig på något sätt...
Nu närmar vi oss en liten förstad till Ho Chi Minh. Den heter säkert något och ligger säkert i något distrikt, men jag har inte koll på det. Jag bryr mig inte om att fråga min chaufför heller, för då får jag säkert svar på något helt annat, som jag inte riktigt begriper vad det är.
Här i denna lilla by finns allt. Det är kommers, människor, bilar, lastbilar, moppar, ännu mer kommers, små fik längs med vägen eller i det närmaste ute på vägen, nybyggnationer av hus och nya vägar, grävmaskiner, ännu mer kommers, en och annan verkstad, ännu mer lastbilar och moppar. Och vägen är inte bred, det är en fil vardera riktningen där allt detta ska samsas.
Efter detta jytter av allting, kommer vi så äntligen ut på den nya fina vägen. Flera filer, flyovers, avfarter, påfarter.
Det enda man nu kan ha någon invändning emot, är skarvarna i vägen. Det känns för varje skarv man åker över, bilen hoppar och det skakar rejält inne i bilen.
Och på vår resa har vi passerat och blivit passerade av tusentals och åter tusentals moppar som kör eller fraktar på precis allt.
Det finns inga begränsningar på hur högt, tungt eller storleken på det man fraktar på sin moppe.
Inte heller hur många kan vara på en och samma moppe.
Det är principen, på med så mycket som möjligt!
Spännband är ovärderliga här.
Resan är en del av målet...(vart var det jag skulle)
hälsar Madame Lind
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar